Var första världskriget oundvikligt?

23Jun14

(Eftersom det i dagarna är exakt 100 år sedan första världskriget bröt ut i och med ”skotten i Sarajevo” ger jag er här ett tentasvar på kursen Historia A på Göteborgs Universitet). Mycket nöje!)

Fråga: Som en av vår tids stora katastrofer framstår första världskriget. Diskutera krigets orsaker. Försök i denna diskussion särskilt att väga mer långsiktiga bakomliggande faktorer mot den roll olika aktörer spelade. Var första världskriget oundvikligt? Eller var det i själva verket ett resultat av en rad olyckliga beslut i spelet mellan stormakterna alldeles runt krigsutbrottet?

Att den österrikisk-ungerske tronföljaren Franz Ferdinand blev skjuten i Sarajevo 1914 berodde på att chauffören körde fel och att bilen där kronprinsen och hans maka satt stannade till – som av en slump – mitt framför attentatsmannen Gavrilo Princip. Hade chauffören blivit informerad om rätt resväg och inte svängt in på Franz Josephs väg hade Princip aldrig fått en chans att skjuta kronprinsen och skotten i Sarajevo hade aldrig ägt rum.[1]

Bild

I boken Det avgörande ögonblicket skriver historikern Rasmus Dahlberg om ”the butterfly effect” och första världskriget: ”Som en följd av omständigheterna kunde en mycket obetydlig orsak /../  få enorma konsekvenser. Ett krig skulle ändå ha brutit ut, det är nästan säkert. Men betydelsen av mordet på Franz Ferdinand ligger i just det sätt på vilket detta skedda”[2]. Och det är här någonstans jag vill börja svara på frågan om vad det var som gjorde att första världskriget blev verklighet.

När man sitter med facit i hand och ser tillbaka på hur den europeiska utrikespolitiken utvecklades under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet är det svårt att se hur historien skulle fått en annan utveckling. Gustafsson om använt begreppet  ”krig efter tidtabell” och skriver att det enda som krävdes var ”en utlösande faktor /../ för att de detaljerade planerna skulle sättas i verket”.[3]

Europa hade alltsedan napoleonkrigen i början av 1800-talet varit förskonade från krig där merparten av de europeiska stormakterna var inblandade. Normaltillståndet i Europa var faktiskt avsaknad av större militära konflikter (även om sådana förekom) och de meningsskiljaktigheter som fanns löstes oftare på diplomatisk väg. För meningsskiljaktigheter fanns i hög grad och dessa var främst ekonomiska.

Eftersom kostnaderna för produktion och transport sjunkit rejält ökade exporten av spannmål från USA och Ryssland till Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Särskilt i de sistnämnda länderna ökade kraven på att det inhemska jordbruket skulle skyddas. Tullnivåerna höjdes i så gott som samtliga länder och protektionismen växte sig starkare.[4]

Bladh menar att det fanns en koppling mellan att vara ekonomisk stormakt och politisk dito. ”Under sådana omständigheter blev den ekonomiska konkurrensen sammanvävd med staternas politiska eller rentav militära handlande”[5] Som exempel använder Bladh Tyskland som lät ekonomisk framgång följas av kraftig militär upprustning. Gustafsson hänvisar till tyska historiker som menat att Tyskland drevs av ett mindervärdeskomplex och därför drev en starkt provocerande utrikespolitik mot främst Storbritannien.[6]   Men inte bara Tyskland drev en konfrontativ utrikespolitik. Militärutgifterna för Europas stormakter tredubblades mellan 1880 och 1914.[7]

Under merkantilismen hade vapenindustrin kunnat kontrolleras på ett helt annat sätt än under liberal marknadsekonomi. Tidigare hade diplomatin spelat en större roll, men med Bladhs ord ”Den fria ekonomin hade egentligen inga gränser för sin tillväxt och skapade oavbrutet förskjutningar i relativ ekonomisk styrka”.[8]

Under början av 1900-talet var situationen alltså sådan att samtliga länder slöt sig inåt ekonomiskt och samtidigt satsade på att rusta upp sin militär. Men ländernas ledare insåg att de var tvungna att bilda allianser. Något man förvisso sysslat med under flera år.

Efter fransk-tyska kriget 1871 drev Tyskland linjen att försöka isolera Frankrike diplomatiskt, men sedan Villhelm  II sagt upp Tysklands avtal med Ryssland 1890 öppnade man upp för ett närmande mellan Frankrike och Ryssland. Till denna allians slöt sig även Storbritannien sedan man hamnat i en djup konflikt med Tyskland främst av ekonomiska orsaker. Tyskarna å sin sida kände sig omringat och hade sedan 1879 en allians med Österrike-Ungern (och Italien från 1882). Samtliga europeiska stormakter var alltså på något vis förbundna att ingripa om något annat land skulle bli angripet.

De omfattande allianser som bildats utgjorde grunden för att en konflikt som skulle kunnat begränsas till Balkan utvecklades till ett världskrig. McKay skriver ”The leading nations of Europe were divided into two hostile blocs, both ill-prepared to deal with upheaval on Europe’s southeastern frontier”[9]. Således går det att hävda att om inte Princip skjutit Franz Ferdinand 28 juni 1914 hade någonting annat blivit den utlösande faktorn. Visserligen hade kriget inte utvecklats just som det nu gjorde, men krig hade det med all sannolikhet ändå blivit. För som Gustafsson skriver så fanns det långtgående planer för ett krig. Samtliga stormakter hade planerat för det [10]

Förutom att de politiska ledarna i Europas stormakter förde en utrikespolitik som skapade större och större spänningar mellan länderna går det att anlägga ett inrikespolitiskt perspektiv. Under senare delen av 1800-talet hade arbetarklassen i många länder vuxit sig starkare och blivit mer välorganiserad. Det fanns ett tryck från arbetarrörelsen att införa allmän rösträtt och inom den mer radikala delen av rörelsen var kraven än mer långtgående. För att kunna kontrollera denna radikala opposition försökte den styrande klassen att utmanövrera socialismen genom att lansera nationalismen som politisk idé. Bladh skriver ”Men nationalismen under slutet av 1800-talet var en nationalism uppifrån. Det var staten som skapade nationen”[11]

McKay använder både Ryssland, Tyskland och Storbritannien som exempel på länder där den styrande eliten använde sig av nationalistiska stämningar för att kväsa inhemsk radikal opposition. Tyskland är det tydligaste exemplet och McKay skriver  att ”the ruling class was willing to take a gamble on a diplomatic victory or even av war as the means of rallying the masses to its side and preserving the existing system”[12] Men också i Storbritannien där uppror på Irland hotade att leda till inbördeskrig och i Ryssland där tsaren var allvarligt ifrågasatt går det att hävda att nationalismen användes som ett medel för att trycka ned radikal opposition.

Nationalismens betydelse för första världskriget är svår att bortse från, men vilken betydelse den har beror på vilket perspektiv man tar. Modern nationalismforskning brukar dela upp synen på nationalism mellan realister (som menar att nationalism är något djupt rotat i folksjälen och som kommer underifrån) och konstruktivister (som menar att nationalism är något konstruerat)[13] Med en realistisk syn var det nödvändigt med någon form av krig för att gränserna i Europa skulle anpassas efter de ”naturliga” folkgrupperna. En konstruktivist skulle snarare mena att kriget inte i grunden vore nödvändigt, men såsom situationen utvecklades användes nationalismen för att (som McKay och Blad menar – se ovan) ena folken så att de inte gjorde revolution.

Som synes av ovanstående diskussion menar jag, med stöd i litteraturen, att första världskriget i någon mening faktiskt var oundvikligt. Visserligen är inga händelser ”oundvikliga”, i så fall skulle historien vara helt förutbestämd. Men såsom olika länders ledare agerade så fanns det få saker som hade kunnat stoppa kriget under åren kring 1914.

Går man längre tillbaka går det såklart att se hur olika aktörer gjort saker som faktiskt kunde gjorts annorlunda och som då kanske hade förhindrat ett världskrig. Om Villhelm II inte hade avskedat Bismarck 1890 hade kanske Tyskland fört en mer defensiv utrikespolitik och fortsatt samarbetet med Ryssland och då hade inte Ryssland, Frankrike och Storbritannien ingått allians. Men det rådande kapitalistiska systemet gjorde att maktbalanserna ändrades fort som en följd av ändrad ekonomiska utvecklingar i länderna och nya allianser ingicks. Hotet inifrån gjorde också att krig i någon mening blev oundvikligt eftersom kriget kunde användas av de härskande klasserna som en ventil för att släppa ut det pyrande klasshatet som fanns i flera europeiska länder.

Skrivet av Mattias Axelsson

Fotnoter

[1]    Dahlberg (2002)

[2]    Dahlberg (2002), s. 149

[3]    Gustafsson (1997), s. 295

[4]    Bladh (1995), s. 281

[5]    Bladh (1995), s. 285

[6]    Gustafsson (1997), s. 296

[7]    Bladh (1995), s. 285

[8]    Bladh (1995), s. 285

[9]    McKay (2005), s. 926

[10]  Gustafsson (1997), s. 296

[11]  Bladh (1995), s. 283

[12]  McKay (2005) s. 927

[13]  Liedman & Dahlsted (1996), s. 13



No Responses Yet to “Var första världskriget oundvikligt?”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: