Lennart Holmlund är kommunpolitiker i Umeå. Enligt uppgifter verkar han vara en typisk kommunalpamp.

I Lennart Holmlunds världsbild är det socialdemokraterna som är det goda och alliansen som är de onda. Säkert delar jag många åsikter med Holmlund eftersom jag också vill ha bort de fyra borgerliga partierna från makten, men när jag argumenterar för ett regeringsskifte tycker jag att det är viktigt att hålla sig till fakta. Men det tycker inte Holmlund, eftersom han har sin dualistiska världsbild där den ena sidan per definition är god och den andra sidan är ond. Därför kan Holmlund skriva att regeringen är dömd för diskriminering:

Försäkringskassan blev dömd för diskriminering i dessa fall och ytterst utför ju försäkringskassan ett beställningsjobb år regeringen. Att försämra för sjuka och pensionärer var ett led i regeringens politik för att kunna sänka skatterna för de som har det bäst.

Tyvärr för Holmlund så handlar domen om fall som inträffade under första hälften av 2006 då socialdemokraterna fortfarande hade makten i Sverige. Det är alltså den f d socialdemokratiska regeringen som – för att använda Holmlunds ord – dömts för diskriminering.

Mängder av kommentarer på Holmlunds inlägg påpekar att Holmlund snurrat till det hela och hade han då haft någon som helst verklighetsförankring hade han bett om ursäkt och ändrat sina påståenden.

Men icke. I ett nytt inlägg går Holmlund istället på offensiven och skriver:

I min blogg på s-info/holmlund har okvädesorden strömmat i strid ström och undanflykter har varit att regeln för gravida kvinnor instiftats under den socialdemokratiska regeringen.

Undanflykt? Var det inte så att socialdemokraterna hade makten under första hälften av 2006? Är det inte socialdemokraterna som har ansvar för de lagar som stiftas när de har makten?

Lennart Holmlund har verkligen inte begripit ett smack av vad folk försökt förklara för honom. Han har helt enkelt inte mottaglig för någon kritik som ändrar hans dualistiska världsbild.

Tyvärr är det många socialdemokratiska bloggare på S-info som delar Holmlunds världsbild. Många orkar inte ta reda på fakta utan utgår i sina blogginlägg från just synen att allt alliansen gör är av ondo och då behövs inga sakargument.

Därför behöver vi som vill se en röd-grön regering efter 2010 göra allt vi kan för att inte gå i de fotspår som Holmlund och hans gelikar trampar upp.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, regeringen, lennart holmlund, diskriminering, försäkringskassan

Människor kommer att dö i svininfluensan. Ett par har redan gjort det, nu senast en femtioåring på Tjörn i Bohuslän. Och jag förstår de som är oroliga nu när dödsfallen blir till toppnyheter i media, men det finns absolut ingen anledning till panik. Anders Svensson skriver bra:

Svininfluensan har inte heller blivit farligare utan det är fortfarande att anse som en relativt mild influensa och biverkningarna av vaccinet verkar också vara milda.

Varje år dör det omkring 500 personer i trafikolyckor, det betyder att åtminstone en person dör varje dag i trafiken. Det betyder inte att vi vare sig kan eller bör oroa oss varje gång vi sitter oss i en bil eller i en buss. Däremot ska vi sätta på oss bilbälte både när vi åker bil och buss. På så vis minskar risken att skadas med 50-70%.

På samma sätt som vi bör använda bilbälte i trafiken, bör vi vaccinera oss och våra ev barn mot svininfluensan. På så vis minskar vi risken att drabbas och att anhöriga drabbas.

Läs även andra bloggare om svininfluensan, h1n1, vaccin, vaccinering, medicin

Som pappa till två barn (4,5 år och 2 år) har det aldrig varit något att fundera över. Självklart skall vi vaccinera oss. Riskerna för eventuella biverkningar är så oerhört mycket mindre än de (förvisso små) riskerna som finns med svininfluensan. Däremot har det varit jobbigt att bara ett av mina barn skulle få vaccinet.

Därför blir jag glad när jag läser att Läkemedelsverket snart kommer att ändra rekommendationerna och även låta barn under tre år ingå i den allmänna vaccineringen mot svininfluensa. Genom att även vaccinera små barn skyddar man inte bara dessa barn utan man kan även minska spridningen av influensan till andra grupper. Vilket såklart är utmärkt. Vilket flera bloggare (Hobab, Babiantuttar, Jenny, Malin och Barbafet) också tycker.

Läs även andra bloggare om svininfluensan, h1n1, vaccin, vaccinering, medicin

Svenskt Näringsliv kommer idag med en spännande rapport om den svenska skolan. Huvuddragen presenteras på Svd-Opinion och syftet är att visa hur skolan fått mer pengar per elev de senaste åren. Därmed kan man – menar rapportförfattarna – inte hävda att det är resursbrist som ligger bakom de senaste årens sämre resultat i svensk skola.

Dock finns det flera saker att diskutera kring artikeln (och då inte främst att den kommer från en borgerlig organisation). För det första finns det andra undersökningar som pekar på det rakt motsatta. Professorn i nationalekonomi Peter Fredriksson och fil dr i samma ämne Björn Öckert (ur Ekonomisk Debatt som pdf) skriver:

Lärartätheten  i den  svenska grundskolan minskade  i  stort  sett under hela 1990-talet. Våra skattningar tyder på att elevernas studieprestationer minskade som en följd av detta.

Sedan är lärartäthet att synnerligen trubbigt begrepp att använda sig av. Att undervisa 25 motiverade elever i en Naturklass är en helt annan sak än att undervisa åtta skoltrötta elever på IV. På de 25 Natureleverna kan det räcka med en lärare, medan IV-eleverna kan behöva tre  lärare eftersom de behöver i princip individuell undervisning.

Dock tycker jag att uppgiften som cirkulerat i flera referat från artikeln att ”varje lärare undervisar i snitt 12 elever” känns synnerligen märklig. Som Christer Magister påpekar:

Jag blir alltid lika konfunderad av siffrorna på lärartätheten. Alla lärare jag har jobbat med de senaste åren har haft över 100 elever, ibland upp till 250! Här måste det ju finnas omfördelningar att göra! Och nya sätt att räkna som inte är så missvisande. Om man ser framför sig att lärare sitter med en grupp på 12 elever så är det klart att man inte inser behovet av fler lärare.

Det är ändå inte diskussionen om lärartätheten som stör mig mest med hela diskussionen utan den syn på lärarnas prioriteringar som Monica Renstig ger uttryck för:

Monica Renstig menar att lärarna lägger för mycket tid på planering och efterarbete.

– Det skulle kunna effektiviseras mer genom att standardisera processerna, säger hon till SvD.se.

Som exempel tar hon upp Kunskapsskolan där lärarna lägger upp sina lektioner på en gemensam webbportal där både lärare och elever kan logga in och ta del av informationen.

Det här är en vanlig missuppfattning kring hur läraryrket fungerar. Jag minns själv när jag läste till lärare och en av de vanligaste farhågorna hos mig och mina medstudenter var att vi inte skulle ha rätt metoder. Gång efter annan försökte våra lärare förklara för oss att det handlar inte främst om att ha rätt metoder. Och det är något jag insett efter fyra år som lärare.

Även om någon annan skulle planera alla mina lektioner skulle jag ändå behöva lägga ner massa tid på förarbete eftersom jag måste sätta mig in i materialet, göra materialet till ”mitt eget”, fundera på hur materialet fungerar i just den gruppen jag skall undervisa, anpassa materialet efter gruppen och så vidare. Lilla O förklarar:

Jag ska berätta en hemlighet, lektioner planerar sig inte själv. En bra lärarare förbereder nämligen. De kör inte LPP-pedagogik (löses på plats) eller ens tröskelpedagogik (kommer på en idé precis innan man kliver in i klassrummet). Om det ska bli något innehåll i undervisningen måste läraren lägga tid på att hitta material, läsa in sig för att kunn svar på alla eventuella frågor, konstruera uppgifter, tolka betygskriterier och konkretisera målen, göra betygsmatriser, individualisera material och uppgifter efter elevernas enskilda behov.

Att ”standardisera processerna” låter som om det handlade om att stoppa korv, tillverka bilar eller operera bort blindtarmar. Inlärning kan aldrig standardiseras eftersom det handlar om individer med helt olika förutsättningar att tänka, känna och ta till sig kunskap.

Läs även andra bloggares åsikter om skola, skolpolitik, utbildning, utbildningspolitik, lärare, lärartäthet,

Tänk dig att du står vid ett järnvägsspår där du har möjlighet att dra i en spak och på så vis dirigera om tåget. Tåget kommer nämligen i en rasande fart och på spåret ligger tio personer fastbundna. På sidospåret ligger dock en person fastbunden. Genom att dirigera in tåget på det andra spåret dör en person, om du inte drar där tio personer.

1. Du gör ingenting = 10 personer dör
2. Du gör något = 1 person dör

Exemplet är ett klassiskt etiskt problem (”The Trolley Problem”) som jag läste hos utmärkta Technicolor. Vad exemplet visar är att även ett icke-agerande är ett aktivt val som får konsekvenser.

Anledningen till att jag skriver det här är att många ungdomar tänker låta bli att vaccinera sig mot svininfluensan eftersom de upplever att de eventuella biverkningarna av vaccinet är för stora.

Just biverkningar är det ungdomarna oroar sig mest för. En kille uppger att hans farbrors fru blev röd i ansiktet och fick utslag av vaccinet. Många pratar om att vaccinet tagits fram för fort, och inte är ordentligt testat.

Och visst det finns risk för biverkningar om man vaccinerar sig. Det finns risk för biverkningar vilka läkemedel du än stoppar i dig. De flesta äter huvudvärkstabletter trots att man kan få yrsel, öronsusningar, svettning, leverpåverkan och njurpåverkan av Treo.

Dock finns ännu inga bekräftade dödsfall som direkt orsakats av vaccinet. Fem personer (alla med kroniska sjukdomar och mediciner mot dessa) har dött mellan tolv timmar och fyra dagar efter de fått vaccinet. Men som Läkemedelsverket konstaterar:

Vid bedömningen av antal inrapporterade dödsfall är det viktigt att ta hänsyn till att i Sverige inträffar i snitt 200-250 dödsfall per dag och att för närvarande en stor del av befolkningen, och då särskilt äldre och övriga riskgrupper, vaccineras.

Alla som oroar sig för biverkningar och därför inte tänker vaccinera sig måste ha klart för sig att valet inte står mellan å ena sidan att vaccinera sig och riskera biverkningar och å andra sidan att allt är som vanligt. Valet står mellan att vaccinera sig och riskera biverkningar å ena sidan och inte vaccinera sig och riskera att få svininfluensan med de risker det innebär å andra sidan. Som bloggen Hobab skriver

Riskerna med vaccinet är så oändligt små i förhållande till hur pass allvarlig infulensan i sig kan vara. Så därför skall vi vaccinera oss så fort som möjligt så att vågen av nya fall kan brytas!

Läs även andra bloggare om svininfluensan, h1n1, vaccin, vaccinering, medicin

En märklig föreställning som florerar – ofta i samband med helger – är att traditioner går att härleda till ett förflutet och att ju äldre traditioner är desto bättre är de.

Särskilt i skiftet oktober/november brukar det komma kommentarer som hävdar att firandet av allhelgona med tändning av gravljus är en ”gammal och genuin svensk tradition” medan firandet av halloween med pumpor, spöken och bus är en ”fördärvlig utländsk tradition”. Johan Wennström försöker t ex i Svd förklarar vad Alla helgons dag ”egentligen” handlar om och då är det just ”gamla ritualer” som att hedra döda som uppmärksammas.

Dessa ritualer måste nu umgås med anspelningar på spökeri som givetvis strider mot helgontanken, själva grunden för den högtid vi firar i dag.

Problemet med ett sådant resonemang är att det inte går att härleda traditioner långt tillbaka i tiden eftersom traditioner förändras när de materiella och ekonomiska förutsättningarna i samhället förändras.

Traditioner, riter och myter finns aldrig i sig själva utan är speglingar av det samhälle i vilka de uppkommer. Således är det allhelgonafirande vi har idag inte samma allhelgonafirande som fanns i Sverige för 200 år sedan eftersom samhället idag är ett annat. Och alla försök att bevara en tradition enbart för bevarandets skull är dömda att misslyckas.

Om vi tar firandet av allhelgona som exempel var det under flera hundra år ett firande som knappt märktes av i Sverige. En del allhelgonagillen hölls och dagen fungerade också som en märkesdag i Bondepraktikan:

Will du weta hurudan winteren wara må, så skall du Allahelgon Dag i skogen gå

Dock försvann allhelgonadagen som självständig helgdag 1772 och det var inte förrän på 1950-talet som dagen återkom som röd dag (lördagen mellan 31 oktober och 6 november). Anledningen till återinförandet var att fler och fler hade börjat anamma den katolska seden att tända ljus på gravarna vid allhelgona. Förklaringen torde finnas i den massiva urbanisering och industrialisering vi såg i mitten av 1900-talet. En konsekvens därav blev att storfamiljerna splittrades och döden inte längre fanns som en naturlig del av vardagen. Därför ökade behovet av att ha en dag att minnas döda släktingar och vänner.

På samma sätt går det att förklara halloweens framväxt i Sverige i mitten av 1990-talet. En sed vi hämtat från USA där den uppstod som en blandning mellan olika kulturella influenser. Irländska halloweentraditonerna blandades med redan existerande traditioner. Till exempel firade mexikanska invandrare De dödas dag (Dios de los muertos) samma dag och engelsmän firade Guy Fawkes day några dagar senare. Dessutom hade spanjorer, tyskar holländare och alla andra sina respektive sätt att fira de döda.

Sverige genomgick i början av 90-talet en massiv kommersialisering och en ökad globalisering. Genom reklamteve fick vi nya influenser och samhället blev mer mottagligt för en sed som halloween. Lägg därtill ett behov hos förskolor att ha en fest på hösten som inte förknippas med kristendomen (pga ökad sekularisering i samhället) såsom allhelgona gör. Därför lyckades halloween slå sig in i det svenska samhället och är idag en miljardindustri.

Läs även andra bloggare om halloween, traditioner, allhelgona, alla helgons dag

Via Motbilder läser jag att ledande företrädare för Sverigedemokraterna väljer att bojkotta halloween:

Erik Almqvist tycker att Halloween har konkurrerat ut en gammal fin och genuin svensk tradition: Allhelgonahelgen.

När jag läser citatet vet jag inte om jag ska skratta eller gråta åt Erik Almqvist fruktansvärda okunnighet vad gäller svenska traditioner. Han är precis lika okunnig som de irländska präster som menar att halloweenfirande ”uppmanar till satanism”.

Att fira allhelgonahelgen har inte varit en svensk tradition under mer än drygt ett halvt sekel. Först på 1960-talet slog seden att tända gravljus under allhelgonahelgen igenom i större skala i Sverige. Och den seden är inte särskilt svensk utan kom (förmodligen) från italienska fabriksarbetare på Gustavstrands porsinlinsfabriker till Sverige.

Nu har väl SD en särskild förkärlek just för det fascistoida styret i Italien men att därmed påstå att allhelgona skulle vara en ”genuin svensk tradition” är ren lögn.

Betydligt äldre som allhelgonatradition än att i stillhet tända gravljus är bruket att dricka sprit och festa. Så här berättar en man född 1854:

allhelgonadagen, häljamäss, var en mycket efterlängtad fest för ungdomen. Icke så att den firades som en kyrklig högtid, utan som en ungdomens helg. Kanske den största på året. /…/

Flickorna samlade då in av ungdomarna som skulle vara med någon kron för vilken de köpte kaffe, socker och mjöl. Så slog de sig tillsammans och bakade det kaffebröd som behövdes. /…/

Varje pojke skulle dessutom ha med sig minst en liter brännvin och varje pojke och flicka fick bjuda med sig en pojke eller flicka från någon av de närliggande byarna.

En annan tradition som fanns var att pojkarna klädde ut sig i kvinnokläder och gick runt bland gårdarna och tiggde korv.

Förutom detta häljamässfirande finns det många belägg för att ungdomar på hösten gröpte ur foderbetor eller andra rotfrukter för att på så vis tillverka lyktor.

Sättet som vi idag firar allhelgona är således en betydligt yngre tradition än bruket att festa loss och karva ur frukt och göra lyktor.

Läs även andra bloggare om allhelgona, halloween, sverigedemokraterna, traditioner, högtider

Fredrik Reinfeldt (m) har i det längst gått och dragit på hur han och hans parti skulle agera i ett läge där Sverigedemokraterna skulle bli vågmästare. Och jag kan till viss del förstå honom. Att ett år innan valet diskutera den hypotetiska frågan vad som skulle hända om SD kom in i riksdagen är till viss del att spela SD i händerna. Även de förslag som idag kommit om att söka blocköverskridande lösningar. Norge och Österrike är skrämmande exempel på vad som kan hända när storkoalitioner bildas i syfte att stänga högerextremister ute.

Men när Reinfeldt tar bladet från munnen och ger svar är det ändå ett icke-svar (eller en väldigt smart politisk manöver):

Jag tänker inte försätta mig i ett läge där jag blir beroende av Sverigedemokraterna eller ger dem något inflytande. Vi tänker inte hamna i ett läge där vi behöver aktivt röststöd av SD för att fortsätta regera Sverige.

Om vi hamnar i ett läge efter valet 2010 att SD skulle vara vågmästare mellan Högeralliansen och Vänsterblocket finns tre alternativ för regeringen Reinfeldt.

1. Avgå frivilligt eftersom han inte längre har majoritet
2. Avsättas genom en förtroendeomröstning
3. Sitta kvar eftersom det inte finns något annat regeringsalternativ

Alternativ 2 är uteslutet eftersom De rödgröna aldrig kommer att rösta tillsammans med SD vid en eventuell misstroendeförklaring. På den punkten har Sahlin, Ohly, Wetterstrand och Eriksson varit tydliga (till skillnad från Göran Hägglund).

Då återstår alternativ 1 och 3. Har Fredrik Reinfeldt sagt något om att han tänker avgå frivilligt om han tappar majoritet i riksdagen? Nej, det har han inte.

Här är nämligen Reinfeldts smarta manöver en gång till:

där vi behöver aktivt röststöd av SD

Eftersom vi i Sverige har negativ parlamentarism krävs det att en majoritet av riksdagens ledamöter röstar emot den sittande regeringen för att ska tvingas avgå. Och eftersom det enda Fredrik Reinfeldt har sagt är att han inte kan tänka sig ”aktivt röststöd” från SD kan han i lugn och ro använda alternativ 3 och sitta kvar vid makten eftersom han inte behöver något aktivt stöd från SD.

Smart Fredrik.

Läs även andra bloggare om sverigedemokraterna, sd, alliansen, val 2010, miljöpartiet

Visst är det relativt enkelt att plocka isär Jimmie Åkessons argument och visa att han har fel på punkt efter punkt. Muslimska män är inte överrepresenterade i våldsstatistiken, det finns inte tio etablerade muslimska terrororganisationer i Sverige, islam var Sveriges näst största religion redan för tio år sedan. Och så vidare, och så vidare.

Sverigedemokraterna har redan försökt bemöta dessa argument och kommer kunna fortsätta göra så i all evinnerlighet. Och kommer debatten fortsätta handla om siffror, procent och statistik kommer SD med säkerhet att vinna debatten. Inte för att de har rätt, utan för att de gynnas av osäkerheten som finns kring just siffror, procent och statistik.

Problemet är inte att Jimmie Åkesson och hans rasistvänner i Sverigedemokraterna kan presentera feltolkade siffror och procent. Problemet är den världsbild som kommer till uttryck i deras argumentation. För enligt Åkesson är det människor religiösa och/eller kulturella tillhörighet som avgör vilka handlingar människorna utför. Att vissa människor begår brott är alltså beroende på att de har fötts av en viss typ av föräldrar. Och enligt Åkesson är folk som fötts av muslimska föräldrar särskilt benägna att begå brott och hänfalla åt terrorism.

Christer Matsson skriver bra i GP:

SD: beskrivning av muslimer visar att de är övertygade om att muslimer är helt andra varelser än vi andra. De har nämligen inte fått något allmänmänskligt kärleksbudskap.

I boken Rasism (s. 20-21) skriver professor George M. Fredrickson om just det här fenomenet:

Kultur kan förtingligas och essentialiseras till den grad att begreppet blir den funktionella motsvarigheten till ras.

Deterministisk kulturell partikularism kan i praktiken fungera nästan exakt som biologisk ras.

Och det är just vad Jimmie Åkesson gör och som placerar honom i samma liga som alla andra rasister oavsett om de talar om biologisk ras eller kulturell essens. För när nazisterna använde ”den judiska rasen” som förklaring till varför judar agerade på ett visst sätt använder SD ”den muslimska kulturen” som förklaring till varför muslimer agerar på ett visst sätt.

Saken är dock den att kulturer inte alls är statiska enheter som aldrig förändras. Kulturer är produkter av möten mellan människor och kulturer förändras ständigt. Det som var ”svensk kultur” 1909 är inte i närheten av att vara det som är ”svensk kultur” 2009. Och det som är ”svensk kultur” för mig är inte ”svensk kultur” för Jimmie Åkesson.

På samma sätt är ”muslimsk kultur” olika saker för en Mahmoud Aldebe i Stockholm än för en Ali Reza i Skövde. Men framförallt är det inte ”den muslimska kulturen” som bestämmer vad en Mahmoud Aldebe en Ali Reza eller en Muhammed Osman tycker, tänker, gör och känner.

Läs även andra bloggare om sverigedemokraterna, jimmie åkesson, rasism, aftonbladet, islamofobi

Samtidigt som Dilsa Demirbag Sten i GP skriver att islamofobin inte bör användas som begrepp visar Jimmy Åkesson (sd) varför det är viktigt att vi faktiskt kan använda oss av begreppet – just nu, i oktober 2010. Åkessons text är nämligen det mest rasistiska och islamofobiska som publicerats på en stor svensk tidnings debattsida på den här sidan om andra världskriget.

Åkesson skriver på Aftonbladets debattsidan att den växande muslimska befolkningen i Sverige är ”det största utländska hot sedan andra världskriget”. Genom att dra fram en rad exempel på företeelser som han anser att ”muslimer” står för och gör. Det är ritualslakt, könssegregering, sharialagar, terror och så vidare. Saker som garanterat finns men som är undantag och marginella företeelser.

Att det skulle ha etablerats ”ett tiotal muslimska terrororganisationer” är ren lögn. Sharialagar ser de flesta muslimer i Sverige som ett hot och det är bara en liten grupp som vill ha det. Och så kan man fortsätta med punkt efter punkt.

Men Åkesson är såklart inte intresserad av att ta reda på vad muslimer tycker, tänker, känner och upplever. Han vet redan att de är terrorister, fundamentaliser och ett hot mot svenskheten.

Men, lika lite som det finns någon klart definierad svenskhet som hotas så finns det heller ingen ”muslimsk åsikt” i samhällsdebatten. Om det finns 300.000 muslimer i Sverige så finns det också 300.000 olika muslimska röster och åsikter. När Jimmie Åkesson talar så ger han inte uttryck för ”svenskarnas” åsikt om muslimer – han är en röst.

Och tur är väl det.

Läs även andra bloggare om jimmie åkesson, sverigedemokraterna, rasism, islamofobi, islam