Vad ska ämnet religionskunskap fokusera på?

10Okt10

Nu diskuteras som häftigast vilken roll kristendomen ska ha i skolans ämne religionskunskap. Om vi bortser från Jan Björklunds haltande argumentation och istället fokuserar på själva sakfrågan tror jag någonstans att grundfrågan gäller hur vi ser på själva ämnet religionskunskap i Sverige år 2010.

Jag har undervisat i ämnet (samt i samhällskunskap och historia) i snart sex år. Vill jag göra religionskunskap riktigt tråkigt väljer jag att ta utgångspunkt i religionshistoria och pratar om just religionernas historia. Vi kommer då självklart att fokusera mer på kristendomen eftersom kristendomen otvetydigt haft större inflytande på svensk historia än andra religioner. Men gör jag på det sättet blir det trist och eleverna har få möjligheter att relatera till ämnet.

Just religionshistoria kommer dessutom på ett mycket naturligare sätt in i ämnet historia.

Vill jag däremot göra ämnet religionskunskap intressant så tar jag utgångspunkten i eleverna och deras existentiella frågor. De allra flesta funderar just över frågor om liv och död, kärlek och hat, moral och etik och så vidare.

Med utgångspunkt i dessa frågor kommer vi sedan fram till att man kan ge olika svar beroende på vilken livsåskådning man har. En sekulariserad muslim i Göteborg ger inte samma svar som en mulla i Kairo. En katolik i Kalmar ger ett annat svar än en liberalteolog i New York. En buddhist i Bangkok ger ett annat svar än en hindu i London. Ja, ni fattar poängen.

Och med den utgångspunkten – i frågorna snarare än svaren – så blir det inte längre självklart att kristendomen ska vara dominerande. Då kan humansiter, judar, muslimer, existentialister, kristna och andra livsåskådningar bidra på ett minst lika bra sätt.

Men det handlar ju då om vilken syn man har på lärande. Ska vi fokusera främst på fakta eller ska det snarare handla om förståelse?

Läs även andra bloggares åsikter om jan björklund, religionskunskap, religion, religionshistoria

Postat i:skola   |  Lämna en kommentar