Arvsfrågan måste kunna diskuteras

03Feb10

Ett öppet och demokratiskt samhälle borde förutsättningslöst kunna diskutera arvsfrågan utan att hamna i pajkastning. Tyvärr verkar så inte vara fallet. När juridikdoktoranden Mosa Sayed vid Uppsala universitet lägger fram sin avhandling Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige. En internationellt privaträttslig och jämförande studie går debattonen genast upp i falsett.

Genast höjs röster om att vi bara är ett par steg från att införa sharialagar i Sverige eller att vi snart har det som i Saudiarabien. Nu är det dock inte så att ”mångkulturen” hotar den svenska lagstiftningen. På sin höjd är det individer inom en grupp som för fram dessa idéer. I Sverige finns det inget som helst stöd i större grupper för att införa sharia – inte ens i närheten.

Vad som däremot är viktigt att diskutera som Mosa Sayed förmodligen gör i sin avhandling (har inte läst den) är:

hur svenska domstolar ska förhålla sig till sådana arvsprinciper, om man har att döma i en tvist om ett arv från en person med tillgångar i Sverige, som är medborgare i ett land med islamisk rätt eller har ett dubbelt medborgarskap.

Vad gäller alltså om Person A har medborgarskap i Iran, tillgångar i Schweiz men är bosatt i Sverige. Vilket lands arvslagar är det som ska tillämpas? På samma sätt måste frågan kunna ställas om Person B har dubbelt medborgarskap.

Niclas Berggren lyfter en intressant diskussion:

Idén är att inrätta institutionella system där medborgarna i hög grad kan välja mellan olika regelverk, antingen genom att flytta eller genom att, i ett och samma geografiska område, välja mellan olika ”konstitutionella kontrakt”.

Det finns alltså argument för att liberaler bör kunna acceptera icke-liberala kulturella och legala ordningar under vissa villkor. Dessa argument bör, anser jag, finnas med i dagens debatt, som tycks polariserad. Å ena sidan försvarar konservativa och reaktionärer icke-liberala ordningar därför att de förkastar liberalismen och omfattar helt andra värderingar. Å andra sidan förkastar substantiella liberaler icke-liberala ordningar därför att de inte anser det troligt att människor i ett genuint fritt val skulle välja dem. Men tänk om de i ett genuint fritt val faktiskt skulle välja dem? Bör liberalismen då inte respektera dem?

Dennis på SMRR skriver vidare i samma diskussion:

Själv lutar jag mer åt det proceduriella hållet, och ser det mer förenligt med det experimenterande som tillåts ske i ett öppet samhälle. Dagens arvsregler är redan underliga som de är, och inte nödvändigtvis liberala, så varför arv baserade på sharia skulle vara så värst främmande förstår jag inte riktigt.

Vi tillåter ju redan olika arvsregler för olika kulturer:

Genom fideikommissen har vi dessutom redan särlagstiftning på området för en viss grupp, egendomsägande adel. Uppenbarligen är adeln en grupp som det är betydligt mer okej att skilja ut än exempelvis muslimer. Där inte grundlagen och alla människors lika rätt så viktig.

Läs även andra bloggares åsikter om sharia, dödsbo, testamente, dilsa demirbag-sten, individualism, arv, islamism

Postat i:politik, religion   |  4 kommentarer