Som jag skrivit tidigare finns det en ovilja hos svensk media att kalla Anders Behring Breivik för vad han faktiskt är – terrorist. Ett drygt dygn efter att hans terrorhandlingar genomförts blir den bilden tydligare och tydligare.

Vi börjar med Aftonbladet.

Aftonbladet skriver som rubrik ”Attackerna i Norge”. På sin startsida (18.51) används inte ordet ”terror” alls. Istället benämns terroristen som ”gärningsmannen” eller ”mördaren”.

Dagens Nyheter kör samma stil:

På DN.se används ordet ”terror” en gång, men terroristen kallas konsekvent för ”mördaren”.

Svenska Dagbladet använder inte heller ordet ”terror” på startsidan.

Orden som används i Svd är dåden, attacken och bombdåd.

Expressen (som jag även berömde tidigare) är faktiskt ett undantag. Den använder ordet terror åtta gånger.

Om vi ska använda EU:s definition av terrorism:

Enligt denna är terrorism en gärning som allvarligt kan skada en stat eller mellanstatlig organisation om denna syftade till att:

  1. injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller befolkningsgrupp,
  2. tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd, eller
  3. destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer.
så är det inte så mycket att diskutera. Anders Behring Breivik är en terrorist.
Problemet är att han inte passar in i vår föreställning om vad en terrorist är. Enligt den gängse medialogiken ska en terrorist vara muslim och kämpa för ett islamiskt styre. När terroristen istället är kristen, konservativ, nationalist och offren är socialdemokratiska ungdomar slår det slint – då kan det inte längre vara en terrorist. Då blir det ”bara” en mördare.

För ungefär ett halvår sedan skrev du (SD:s Kent Ekeroth) så här på din blogg

”I vanlig ordning kommer Dilsa Demirbag Sten och babblar om att ”vi ska inte skuldbelägga en hel grupp” bla bla bla. Varför inte? Islam som ideologi ger upphov till denna sorts beteende och dessa åsikter är utspridda i den muslimska världen”

Ja du Kent Ekeroth, varför ska vi inte skuldbelägga en hel grupp för vad en individ med gruppens ideologi gör?

Om vi ska skuldbelägga muslimer och islam, hur tänker du kring terrorattentatet i Oslo? Terroristen var anti-islam, nationalist, kulturkonservativ och kristen. Ungefär som du och många inom ditt parti.

Personligen tycker jag inte att du och Jimmie Åkesson och de andra i ditt parti ska skuldbeläggas för vad Anders Behring Breivik gjort. Du kanske ska tänka lite på vad du säger och skriver om islam och muslimer . Det är sällan bra när man spyr ut så mycket hat – det kan ju faktiskt inspirera idioter som tycker som du.


Igår eftermiddag och kväll – när gärningsman fortfarande var okänd – använde de svenska tidningarna orden ”terrordåd”, ”terrorism” och ”terrorattack” för att beskriva det som skett i centrala Oslo och på Utöya. Helt naturligt eftersom handlingarna definitivt går att beskriva som just terrorism – inget konstigt med det.

Men idag – när gärningsmannen visat sig vara en man som själv beskriver sig som kristen och konservativ och som på nätforum uttalat antimuslimska åsikter – så är det inte längre lika självklart för tidningarna att använda ordet ”terrorism”.

Kl. 11.48
På aftonbladet.se används ordet ”terror” 0 gånger just nu
På dn.se används ordet ”terror” 0 gånger just nu
På svd.se används ordet ”terror” 1 gång just nu

Bara expressen.se beskriver terrordådet som det verkligen är – ett terrordåd.

Samma sak är det hos SVT. En reporter på plats i Norge sa i sänding: ”Igår, när man ännu trodde att det var en terroraktion… ”

Men om det var en ”terroraktion” igår, varför är det inte det idag? Ett terrordåd är ett terrordåd oavsett om det utförs av anarkister, nazister, kristna eller muslimer.


Det är lätt att hamna i den förenklade slutsatsen att Per Gudmundson är modig som vågar ta debatten om hur människor med viss typ av DNA är överrepresenterade i brottsstatistiken – och med viss typ av DNA handlar det såklart om mörkhyade muslimer, den grupp som Per Gudmundson valt att sikta in sig på i nio krönikor av tio.

Förutom att det finns en rad invändningar mot det sätt som Gudmundson hanterar fakta är hans största problem hans feghet. Han vågar helt enkelt inte stå för de konsekvenser som hans analys otvetydigt måste mynna ut i. Han testar några idéer – ”tagna ur luften” – men vågar inte löpa linan fullt ut.

Om det nu är så att man menar att brottslingars beteenden förklaras av deras härkomst så finns det endast ett sätt att förhindra ökad brottslighet i Sverige – stängda gränser. Vi måste hålla kulturer separerade från varandra. Inga araber ska få flytta över Medelhavet och komma in i Europa. Inga afrikaner ska få flyga över Europa för att korsa den svenska gränsen. Endast så skulle Per Gudmundson – utifrån sin analys av problematiken – kunna lösa problemet med brottslighet.

Men det är han för feg för att stå för.

Det ärligaste som Per Gudmundson nu kan göra är att komma ut ur garderoben och öppet stå för sin sympati för Sverigedemokraterna.


Dagens lektion i religionskunskap handlade om judendomen och därmed bitvis om Moses. Flera elever undrade om Moses hade funnits i verkligheten. Vi kom vidare in på huruvida andra religiösa personer funnits – t.ex. Jesus och Budda. Många av mina elever hyser stora tvivel på dessa personers existens. Och det kan man såklart göra…

Men varför köper vi då så enkelt att t.ex. Platon har existerat? Från den grekiska antiken finns väldigt få skriftliga källor bevarade. Och några originalskrifter från Platon existerar inte alls.

Det äldsta kända manuskriptet av Platon är från slutet av 800-talet – alltså över tusen år äldre än Platon själv.

Om vi inte betvivlar Platons existens varför skulle vi då betvivla Jesus eller Buddas existens? Jämförelsen är visserligen inte helt klockren. Att Platon respektive Jesus har existerat är de flesta forskare överens om. Frågan är vad i deras respektive liv vi kan veta något om.


Hanne Kjöler skriver ofta artiklar jag upplever som korkade. Men det är ju en sak att jag tycker Kjölers texter är korkade, en annan sak är när hon har fel:

För det första har Sverige inte ratificerat Barnkonventionen. Och som bekant kan man ju inte bryta mot en lag som inte finns.

Men Sverige har ju visst ratificerat Barnkonventionen. Det gjorde man den 29 juni 1990.

Uppdatering. Nu har DN ändrat i Kjölers text.


Många är de som drar paralleller mellan händelserna i Egypten 2011 och revolutionen i Iran 1979. Man vill därmed frammana bilden av att den egyptiska revolutionen är en islamistisk revolution och därför bör stoppas för att inte hota världsfreden.

Men den egyptiska revolutionen (om man nu kan kalla det revolution ännu) är ingen islamistisk revolution. Nabil Echchaibi förklarar:

One of the most striking characteristics of the current uprising in Egypt is that it’s [Muslimska Brödraskapets] leaderless, and we know that the Muslim Brotherhood has played a very minor role in instigating it. In fact, the MB has been taken by surprise much like anybody else because they thought very little of any secular youth opposition and slighted their political prowess by labeling them the Facebook generation.

Och så här säger Mattias Gardell:

De [muslimska brödraskapet] vill se en demokratisering av Egypten och förespråkar nu ett maktövertagande utan våld. En diktatur behöver inte ersättas av en ny diktatur. Jag hoppas det som sker nu kan öppna för en arabisk vår

Intrycket man får från de protester som ökar för varje dag som går är att egyptierna inte bara vill ha nya ledare, de kräver att det är ledare som de själva har valt. Det är väl det som kallas demokrati.

Att Muslimska brödraskapet kan få en del av makten om (eller förhoppningsvis när) Egypten väljer bland en mängd olika partier är förvisso inte osannolikt. Men att det skulle gå som i Iran – från en diktator (västvänlig) till en annan (ovästvänlig) – verkar mycket osannolikt.

Egypten är ett muslimskt land med en i huvudsak muslimsk befolkning. Att islam då skulle spela en betydande roll i samhället och i politiken är inget märkligt i sig. Visserligen önskar jag att även muslimska länder så småningom sekulariseras och att politik och religion skiljs åt. Men där är vi inte än och då måste vi som är demokrater respektera det egyptiska folkets val:

Demokratin omfattar alla, inklusive islamister. Isoleringen av den demokratiskt valda islamistiska Hamas-regeringen i Palestina och den kriminella israelisk-egyptiska blockaden av Gaza har varit kontraproduktiv och har bara gynnat de extrema islamistiska krafterna, snarare än försvagat dem

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Jag tycker att Åsa Lindeborg gör det väl lätt för sig när hon menar att de som inte vill ha demokrati i Egypten är nyliberaler. Och därmed underförstått att de som vill ha demokrati är vänster.

Skillnaden mellan de som vill ha demokrati och de som ser med rädsla på det som händer i Egypten är inte en skillnad mellan höger och vänster. Snarare finns skillnaden mellan å ena sidan realister och å andra sidan idealister. Det finns ingen värdering i begreppen utan det är de begrepp som är gängse inom internationella relationer.

Realisterna är de som framför allt betonar maktbalans och politisk stabilitet. Här finns vår utrikesminister Carl Bildt:

Hope there will be a political opening that bring stability.

Här finns USAs vice president Joe Bidden:

time has come for President Mubarak to begin to move in the direction of being more responsive to some of the needs of the people out there

Här finns Israels regering:

Looking at the Middle East situation, I’m not sure the time is right. We look at democratization as a longer process

Här finns också de flesta ekonomer som med rädsla ser hur den politiska stabiliteten hotas när egyptiska medborgare kräver demokrati:

Faran är om de här oroligheterna sprider sig till de oljeproducerande länderna. Men jag har mycket svårt att se att det sprider sig till exempelvis Saudiarabien

Realisterna bryr sig väldigt lite om huruvida länder är demokratiska eller huruvida regimer följer mänskliga rättigheter. För realisterna är ”politisk stabilitet” det prioriterade.

På andra sidan finns idealisterna. Det är alla de som menar att demokrati, yttrandefrihet och grundläggande mänskliga rättigheter är viktigare än att politiska ledare kan träffas i hemliga rum och lägga upp linjerna för de internationella relationerna.

Och det kan vara en nyliberal som Mattias Svensson eller en socialist som Nicke Grozdanovski. Vad som förenar oss som sätter demokrati före ”politisk stabilitet” är inte vår syn på ägande eller på skattepolitiken (alltså höger/vänster-frågor). Istället är det ett underifrånperspektiv där hotet inte kommer från okontrollerbara folkmassor utan ifrån män med makt som helst vill göra upp med andra maktmän bakom stängda dörrar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Att se människor som reser mot förtryckande regimer är bland det vackraste som finns att se. När militär och polis väljer sida och det inte är förtryckarnas sida de väljer tänker jag på det klassiska ”El pueblo unido jamas sera vencido” (Ett enat folk kan inte besegras).

Vi är många – från höger till vänster – som hälsar protesterna med glädje. Men hos den i Sverige som har någon möjlighet att faktiskt vara med och påverka – utrikesminister Carl Bildt – verkar känslorna vara svalare.

Först skrev Bildt på twitter:

Hope there will be a political opening that bring stability.

Jovisst, politiskt stabilitet är ju annars just det som kännetecknar de grymma diktaturerna. Hur vore det med demokrati och mänskliga rättigheter istället.

Sedan skriver Bildt på regeringens hemsida:

Egyptens framtid kan självfallet inte formas genom att stänga ner Internet – utan måste fornas genom att öpnna upp det politiska systemet.

Och jag säger som Mattias Svensson:

”öppna upp”!? Vad sägs om allmänna och fria val, yttrandefrihet och ett stopp för tortyr och politiska fångar. Till att börja med

Maktens män – de som är vana vid att umgås bakom stängda dörrar och göra upp utan insyn – är livrädda för den utveckling som nu sker. Och den rädslan verkar gälla även Sveriges utrikesminister.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Karin Bojas på DN har läst Science och försöker sig på att sammanfatta den senaste forskningen vad gäller inlärning. Hennes slutsats är:

Prov är kanske inte så kul, men de etsar fast kunskapen i hjärnan.

Andra bloggare hänger , men som vanligt när det gäller dagstidningars referat från vetenskapliga tidsskrifter gäller det att vara på sin vakt. Har forskarna verkligen kommit fram till det som Karin Bojas skriver?

När jag läser sammanfattningen från Science artikel tycker jag att Bojas grovt missförstått eller medvetet misstolkat texten:

Here, we show that practicing retrieval [min fetstil] produces greater gains in meaningful learning than elaborative studying with concept mapping. The advantage of retrieval practice generalized across texts identical to those commonly found in science education.

En av forskarena bakom studien utvecklar på psychorg.com:

”Our view is that learning is not about studying or getting knowledge ‘in memory,’” said Purdue psychology professor Jeffrey Karpicke, the lead investigator for the study that appears today in the journal Science. ”Learning is about retrieving. So it is important to make retrieval practice an integral part of the learning process.”

Det handlar alltså egentligen inte alls om att prov är det bästa sättet att lära sig på utan det som undersökningen kommit fram till är att de som läser en stund och sedan skriver ned från minnet vad de läst också är de som kommer ihåg det de har läst.

Men – och här är den viktigaste invändningen – att komma ihåg något på ett prov är långt ifrån samma sak som att man har lärt sig det. Har du goda minnestekniker kan du memorera väldigt alltifrån grundläggande fakta till komplicerade sammanhang. Jag har haft exempel på elever med nästintill fotografiskt minne som kunnat rabbla komplicerade passager från kurslitteraturen. Men det betyder inte alltid att de kan använda sig av dessa minnesfragment.

Ska jag lära mig alla Sveriges kungar från 1000-talet fram till idag är det säkert utmärkt att använda metoden som undersökningen förespråkar. Att läsa och sedan skriva ned från minnet och sedan läsa igen. Men till vilken nytta har jag lärt mig alla dessa kungar (och tre drottningar) om jag inte kan sätta dem i ett sammanhang?

 




Follow

Get every new post delivered to your Inbox.